Även årets Sweden Rock Festival blev slutsåld: 33 000 personer per dag. Headliners har varit bland andra Black Sabbath, Alice Cooper och Volbeat. Musikutbudet har varit väldigt varierat och man blir påmind hur mycket olika musik som går under beteckningen ”rock”. Från den klassiska 80-tals rocken med mycket gnidiga gitarrer till dödsmetall.

Det är min första gång på Sweden Rock och mitt allmänna intryck är väldigt blandat. Jag har tappat tron på mänskligheten bra många gånger men den har även återupprättats lika många gånger. Jag har fått bekräftat att vissa människor verkligen inte tål alkohol medan andra kan hantera det och höjer humöret och stämningen med hjälp av den. Som samhället i stort alltså.

Publiken

Tydligen har publiken på Sweden Rock  ett rykte för att vara snäll och det stämmer faktiskt i stort. Man behöver inte vara rädd för att bli klämd längst fram på en konsert och jag har inte sett några bråk eller hetsiga stämningar. Det som jag däremot har lagt märke till är att publiken är mycket tystare än jag är van vid. Även vid festivaler där man ofta inte kan låtarna utantill så brukar det låta lite mer. Det är också första gången jag ser så otroligt utbrett användande av campingstolar framför scenen.

Det största samtalsämnet var hela tiden så klart ”Sabbath” och Ozzy. Även Royal Republic överraskade många och levererade.

Bäst och sämst

Bäst var helt klart att man fick se de band man sett fram emot, att publiken var så snäll så det går att röra sig och man blir framsläppt även när det är lite trångt. Jag måste säga att jag blev även positivt överraskad över matutbudet, självklart festivalmat av slabbigaste slag, men väldigt mycket att välja på. Jag blev även positivt överraskad av toaletterna som, för att vara festival, var av högsta standard. Ja, förutom när vattenläckan i hela Norje gjorde att de stängdes av under halva fredagen, mitt i solen bland 30 000 öldrickande rockers.

Sämst måste jag säga var just det här med att vissa inte kan hantera sin alkohol och att så stor del av musikutbudet är baserat på nostalgi. Det finns många fantastiska nya band så man behöver inte återuppliva alla band som släppte en skiva 1979. Jag får lite känslan att Sweden Rock till största del inte är en festival för att upptäcka nytt utan för återuppleva gammalt.

Mina personliga favoritband den här festivalen var helt klart Electric Banana band, Royal Republic och Black Sabbath alla av olika anledningar, uppenbarligen. Bästa dagen var nog torsdagen, då jag verkligen gillar en scen med nya band, i år i samarbete med Studie Främjandet. Då kan man alltid ramla dit om inget annat faller en i smaken och ofta bli väldigt positivt överraskad.

Boende

Då jag inte är av camping-natur så blev det hotell i Kristianstad, lite dyrare men så värt det. Det är ca 30 minuter att köra från festivalen. Valet föll på ”Annas Hotell” och det visade sig vara en riktig lyckoträff. På väg upp för trappen, kånkandes massa väskor, öppnas dörren och ett glatt ansikte sticker ut ”Hej! Välkommen, Anna”, sedan dess åtföljs hela vår vistelse av den fantastiskt vänliga och serviceinriktade Anna. Detta lilla hotell har fullständigt ändrat min uppfattning av allt vad personlig service innebär och hon har höjt ribban rejält. För att göra saken ännu bättre; dagen före festivalen frågade vi vad hon rekommenderade i matväg. Vi fick ett tiotal restauranger utritade på en karta och valet föll på ”Kippers källare”. Vi visste inte riktigt vad vi förväntade oss men det hela slutade med en tre rätters under 1600-tals valv med saliga miner över ansiktet. Kristianstad levererar!

Sammanfattningsvis…

…måste jag säga att det har varit en rätt så bra festival. Jag fick se det jag ville. Jag upptäckte kanske inte så mycket nytt och blev inte tagen med storm men på det stora hela men jag är glad att det äntligen har blivit av. Nu vet jag hur det är att vara på Sweden rock. Och jag har framförallt ett självklart boende om jag skulle dyka upp här igen.