Jag hade äran att i samband med konserten intervjua Biffy Clyros trummis Ben Johnston. Vi pratade om hur det är att turnera med Foo Fighters, stepdans och när vi får se dem nästa gång.
Från att turnera med Foo Fighters på europas största arenor…
Jag intervjuade Ben när de var här för två år sedan och spelade på Debaser Medis. Då avslöjade han att de skulle på en stor arena turné med Foo Fighters, jag frågar hur det var.
– Fucking awsome! Utbrister han. Första kvällen hade Davide Grohl stormat in i omklädningsrummet och hängt med dem som bara en av killarna i tre timmar. David Grohls var en av tre i det bandet (Nirvana) som fick medlemmarna i Biffy Clyro att inse att även de kan spela, man behöver inte vara ett geni på sitt instrument för att det ska bli bra. Nu är dom bästa vänner med bandet.
…Till Debaser Slussen i Stockholm
Sist jag såg dem spela var på Milton Keynes Bowl i London med 65 000 andra personer och idag spelar de på Debaser Slussen för knappt 500 personer. Han berättar att de älskar de här små spelningarna, det är ett bra test för alla band för man kommer inte undan med något. Man kommer publiken riktigt nära och kan se deras ögonvitor. Det är inte glamoröst och ofta måste man hänga med bandet i flera timmar innan konserten, men som tur kommer de bra överens.
Tillbaka i februari – kanske
Jag frågar när vi får se dem igen och får till svar att de kommer komma snart igen på en större turné, han hade inga datum men förmodligen någonstans runt februari. De hoppas även på att få spela på Peace & Love igen. Det var på Peace & Love 2010 som de upptäckte att de hade många fans även i Sverige.
”Vi tyckte det var överdrivet att göra en trippel så vi nöjde oss med en dubbelskiva”
Ben berättar om nya skivan som kommer i slutet av januari att hade de 45 låtar att välja mellan, så de valde att göra en dubbelskiva med 20 låtar. Dubbelskivan heter Opposites och de två skivorna har egna titlar. Den första heter ”The sand at the core of our bones” är reflekterande, pessimistisk, ensam och övergiven i känslan. Den handlar om en period när bandet hade glidit isär och tappat närheten till varandra efter långa perioder av intensivt turnerande. Medan den andra skivan ”The land at the end of our toes” genomsyras av ett framtidshopp, om att bättra sig och att hitta tillbaka till varandra i bandet.
”Vårt sista stora rockalbum”
Han berättar att de gillar att göra saker i tre-tal. De tre första skivorna spelades in på skivbolaget Beggers Banquet med samma person och man strävade efter en blandning mellan manisk och vinklad rock med pop man kände att man fulländat det på Infinity land. Nu har man gjort tre stora, episka rockplattor med Garth Richardson. Man har gett allt på denna plattan och det finns inte mer att ge, den har allt och tar det hela till sin spets. För att citera honom direkt: ”It’s the soundtrack to the world”. Så nästa platta måste gå i en helt annan inriktning.
”Innehåller mariachiband, kazoos, stäppdans och körer”
På Stingin’ Belle överraskas vi av säckpipor. De kom till efter att man tyckte att det saknades något i låten och låten i sig själv var väldigt keltisk/skotsk känsla. Så de plockade in killen som spelar säckpipa på Bravehearts soundtrack och han gjorde ett helt fantastiskt säckpipssolo. Ben lovar oss också ett antal andra överraskningar på skivan, allt från ett mariachiband på låten ”Spanish radio” till Kazoos, steppdans, orkestrar och körer.
Ge inte upp och tro på er själva!
Jag frågar om han har några råd till banden som försöker kämpa sig upp och får ett antal tips. Ge absolut inte upp, men sluta direkt kopiera andra. Tro på er själva och att det kommer att ske. Välj ett bra bandnamn så folk kommer ihåg er. Han tror att deras bandnamn Biffy Clyro har hindrat dem mycket på vägen för folk kommer inte ihåg det. Gör det inte för pengarna och brudarna för ingen betalar för musik längre, enda anledning att göra det är för att få göra musik. Spela som om varje gig är det sista. ”Pull your heart out every time”.
När jag några timmar senare ser dem på scenen så uppfyller de verkligen vad Ben har lovat, dom ger allt som om det vore deras sista spelning, tur att vi vet att det blir fler.