Biffy Clyro består av tre killar från Skottland. De startade 1995 och har hunnit släppa ett antal studio plattor. De två senaste (Only Revolutions från 2009 och Puzzle från 2007) har varit stora internationella succéer men de är även kända som ett fantastiskt liveband. Deras senaste turné där de kom till våra krokar var en gigantiskt historia som ett av supportbanden till Foo Fighters under sommaren 2011.

Jag personligen är ett stort Biffy fan och har varit sedan 2010, att se dem på ett så litet ställe som Debaser Slussen (tar ca 500 personer) ser jag fram emot väldigt mycket. Jag har sett dem på olika stora scener, den minsta är ett fullsatt Medis, via ett antal festivaler till Londons Milton Keynes Bowl tillsammans med 65 000 andra personer. Så att se dem på en så intim lokal som Slussen, ska bli fantastiskt spännande och jag erkänner: Jag är helt oobjektiv, denna konsert har haft fem stjärnor i år, jag har drömt om den länge. Med detta sagt, här är en redogörelse för min absoluta drömkonsert.

Jag ska fota konserten så vi var i tid och stod långt fram från början, det finns inget fotodike på Slussen. Vi visste naturligtvis att det skulle bli tryck under konserten men när Biffy Clyro äntligen går på scenen blir jag (och alla andra längst fram) mosade. Stundtals har jag inte ens mina fötter under mig utan en bra bit åt vänster, helt utan balans men alla är så fastkilade tillsammans att man trillar inte ändå. Massan med människor rör sig rytmiskt till Stingin’ Bell, den nya låten från den nya plattan. När tre låtar gått så orkar vi faktiskt inte stå kvar längst fram utan rör oss längre bak i lokalen.

Vi får höra en hel del nya låtar som ingen kan och ett gäng klassiker. Allsång får vi på låtar som Captain, Whole Child Ago och Boom Blast And Ruin. Men det är till det riktigt stora hitsen som ”God and Satan”, ”Many of Horror och Mountains som allsången överröstar bandet. Bubbles får jubel från första tonen och alla sjunger med även på Folding Stars. Stråkarna som hörs så tydligt i ”That Golden Rule” saknar jag inte ens när de framför den på scenen. Den klarar sig bra ändå. Jag hoppar till högt när man drar i gång med det tyngre partiet efter en lång och sävlig ”Hope of an Angel” som är första låten i extra numret.

Helt naturligt så får de mycket mer reaktion på de gamla låtarna, de nya kommer inte ut förrän om två månader, så man har inte hört dem alls. Som vanligt ger de verkligen allt på scenen. Svetten sprutar och energin flödar. Publiken består av hardcore fansen, de som satt och väntade på att biljetterna skulle släppas och köpte biljett redan första dagen, då denna konsert sålde slut ganska omgående. Så man vet vad man ska skrika: ”Mon the Biff” skanderas före konserten, i pauserna under konserten, i pausen till extranumret och efter konserten.

Var det något bra då? Klart som fan det var bra. Jag kan inte förstå att det gick över så fort bara, det swishade förbi i 190 och sedan var det över. Vi sjöng, dansade, klappade och hade velat höra mer, massor mer! De har ju så mycket material att ta av. Men vi får ta det tills nästa gång de kommer hit, för det lovar de att de ska göra, snart. Då kommer jag att vara där. På första parkett. Igen. För nej; jag kommer aldrig få nog av Biffy Clyro.

 

Extra photocredit: Malin Hamberg