Ikväll spelar fyra band på Tyrol ute på Djurgården. Först ut är Upon a Burning Body från Texas som driver igång publiken från första sekund. De uppmuntrar och regisserar gladeligen moshpits, circlepits och crowdsurfing. Den svenska publiken sviker inte. Vi får höra låtar med fantastiska textstrofer som ”life sucks, then you die”. Låt inte de kortklippta frisyrerna och stiliga kostymerna lura er, det här är skitigt och rått.

Tyska Caliban har många fans i publiken. De har en ny skiva ute ”I am Nemesis” Stämningen är grym och moshandet fortsätter. Mellan låtarna ropar man bandnamnet och vi får kvällens första wall of death.

När As I Lay Dying börjar har inte energin i publiken avtagit alls. Snarare tvärt om; man har haft möjlighet till en liten paus och är tillbaka med ny energi och även lite nytt blod har fyllt på den alltmer täta publiken. De spelar så väl gamla låtar som låtar från nya plattan. Jag beundrar publiken för här någonstans mot slutet av As I lay Dying börjar jag tappa energin. Tre jäkligt tunga band på raken och headlinern har inte ens sjungit upp och stretchat än. Men publiken dom röjer på om än inte moshade i samma utsträckning.

När huvudbandet amerikanska Trivium går på är jag lite trött och har ont i fötterna. Jag funderar hur publiken känner sig. Det blir uppenbart ganska fort. Det är detta man längtat efter och allsången överröstar stundtals den väldigt höga ljudvolymen. Man kan varenda ord i texten och det är riktigt tjockt framför scenen nu.

Det har varit en fantastisk kväll som började bra och bara blev bättre. Man har använt sig av alla publikknepen som finns. Man har headbangat, fistbangat, moshat, gjort wall of deaths, crowdsurfat, hoppat, studsat och dansat (aggressivt, så klart!). Tyvärr kan jag inte se klart Trivium då deadlines och vuxen-jobb väntar. Men jäklar va folk kommer ha träningsverk och vara hesa imorgon. Men lyckliga.