| Det är sällan som en kille ensam med gitarr på scenen får mig att dra efter andan och gör att jag får jobba för att hålla ihop trådarna i mitt medvetande för att lyckas fokusera. Med sin fantastiska röst som förmedlar så mycket känsla och det ensamma gitarrkompet så tar han fullständigt över och äger. Publiken är tyst i låtarna, inte för att man inte kan dem utan för att man vill höra och insupa irländska Damien Rice. Det känns som han sjunger direkt från hjärtat och jag känner att vi ärade att han vill göra det så vi hör. Han är arg, ledsen, besviken och kär om vartannat. I låten ”Volcano” ber om hjälp att sjunga och får publiken att agera kör och sjunga ”Volcanos melt me down” medan han kör resten av låten. Det är fullt framför scenen och många längre bak har satt sig ner för att titta. Plötsligt stänger han av all förstärkning på gitarren och går fram till scenkanten och framför ”Cannonsball” helt akustiskt och utan förstärkning, framför tusentals människor. Publiken kan låten och agerar förstärkare och sjunger finstämt med. Många reser sig för att gå närmare för att höra. (Texten lyder bla ”step a little closer to me”) Denna konsert är absolut bland det bästa jag har bevittnat. Publiken är knäpptyst i låtarna, de som står längst fram har tårar i ögonen och mellan låtarna är ett fantastiskt jubel. Det är inte vanligt att jag blir så påverkad men Damien Rice slår an en sträng. Han lyckas förmedla så mycket känsla med bara en gammal trasig gitarr. Magiskt.
| Betyg: ***** Band: Damien Rice Datum: 25 augusti 2012 Plats: Stora scenen, Popaganda Ort: Stockholm |