Lördag den 16:e juni, tredje och sista dagen på Hultsfredsfestivalen 2012.

 

The Vaccines är ett band som känns klassiskt redan innan de startat. De har egentligen inte hållit på så länge, debutplattan släpptes 2011 men det känns som att dom alltid funnits där, eller borde ha funnits där. Indie rock när den är som bäst och vi får höra endel låtar från nya plattan, bland annat “Teenage Icon” och den lugna och sköna “Wierdo”. Självklart får vi även höra monsterhitten (och debutsingeln) “Post Break up sex”. Mest applåder och dans får “If you wanna”.

Rising är det hårdaste jag hört på Hultsfred i år. Det är metall och det är bra. Men jag tror att dom kan ha hamnat lite på fel festival. Samtidigt som Hultsfred så går en annan festival i Sverige, med bara hårdrock och metal, där tror jag de skulle passat utmärkt! Men jag är glad att det finns något för oss metal-heads med. Tyvärr är vi inte så många.

Magic Numbers är bandet man satt in istället för Mumford And Sons när sångaren bröt handen veckan före festivalen. Magic Numbers är bra, men jag tror inte deras fans har hittat hit idag, kanske för att de kom med så kort varsel och föregicks av ett riktigt regnoväder precis innan de gick på. Vi fick höra lite nytt material, bland annat “Accidental song” som de spelade live för första gången.

Noah And The Wale var ett utav de banden som jag tror arrangörerna underskattat lite. De sepelade på den vita scenen som är en utav de mindre scenerna. Köerna ringlade sig långa och när publiken släpptes in i lokalen så sprang de ner till kravallstaketet, lokalen fylldes på någon minut bara. Publiken är exalterad, det är allsång till “day by day”, och avslutningslåten är den alla väntat på. “L.I.F.E.G.O.E.S.O.N.” lyckan är total hos många!

Familjen är ett av de andra banden som man underskattat och stoppat in på en lite för liten scen. Även här ringlar sig köerna långa och det blir tjurrusning på väg in. Publiken ger ett enormt gensvar och basen pumpar så det börjar klia i näsan. Ett riktigt jäkla drag!

Bat for lashes spelar på Blue scen och nu har regnet äntligen slutat. Det är en väldig bra spelning med mycket lugna låtar men även en heldel upptempo låtar.

Garbage spelar på Blue scene och jag är förvånad över att det inte är en större publik framför scenen. Det är en sjukt bra spelning med mycket bra musiker. Hela ljudbilden är mäktigt men rent visuellt så är Shirley Manson den som verkligen syns och tar plats och det gör hon jäkligt bra.

Gorillaz Sound System spelar på green scen. De gör nog en av de mest orginella spelningarna. Det är ett stort publikhav som står och ser en show där musikerna endast är siluetter och i övrigt är det ljus och projecerade filmeffekter på ett tyg framför scenen. De spelar naturligtvis de gamla hitsen “Clint Eastwood” och “19 – 2000” men de gör även mycket annat och gör snygga genrebyten, drum ´n bass, funk och mycket annat. Men det blir jäkligt bra.

Icona pop levererar sin dansanta electro från yellow stage på ett snyggt sätt, men tyvärr kommer ljudet inte alls till sin rätt.. Det är en liten konsertplats och som är långt bortom överfull, när jag går ut så ser jag att det troligen är mer folk som står utanför än inne, och då är lokalen ändå helt fullsatt.

M83 kliver upp som sista band på Hultsfreds Blue scen. Det är en stor publik framför scenen. Bandet levererar en fantastisk musik och scenupplevelse. Blandningen av ljudkällor är rent magisk och även de olika vokalisternas röster kompleterar varandra snyggt.

Nästan på minuten när Marina & The Diamonds kliver upp på Green Stage, så började ösregnet. Det är en otrolig proffsig Marina, hon kör på med samma humör som om det vore finaste sommardagen, men skämtar lite om vädret. Hon utstrålar en fantastisk energi, glädje och en härlig kontakt med publiken, som delats upp i två publikhav, ett som trotsar vädret och ett som tagit skydd under operatältet.

The XX spelar på green stage. De spelar en väldigt bra och härlig musik som uppskattas av publiken. De spelar en bra blandning av låtar och självklart så spelas Islands och då märker man hur publiken rycks med lite extra.

Text & bild: Christer Tille och Lotta Lindberg