Sabaton är alldeles för lätt att ge en stereotypisk ingress.

Kvällen inleds med Amaranthe som i vanlig ordning inte gör något halvdant, energin är på plats, men publiken förefaller inte särskilt intresserad av deras metall-electronika.

Apocalyptica tar vid och ger oss finsk cello-metall. Jag är kluven. Å ena sidan så är det väldigt snygga arrangemang. Å andra sidan så upplever jag dem denna kväll som lite enformiga även om jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som saknas.

Så slutligen,  Sabaton, Falu-bandet som gör allt i marschtakt och där ingen militärhistorisk händelse är för obetydlig för att göra en låttext av är för lätt att skriva ingresser om. Det finns alldeles för många öppna dörrar att sparka in med fraser som ”invaderar”, ”tog med storm” etcetera, men vad är det egentligen man får?

Jag tänker faktiskt erkänna att jag har haft en liten svaghet för det här gänget ända sedan deras första spelning på Trädgår’n här i Göteborg när de inför extranumren bad publiken att gå ut i baren så att bandet fick applådera in dem istället. Vakterna såg inte helt nöjda ut.

Nåväl, det är pyro och eld. Det är marschtakt och historia. Det är publikfrieri och Joakim Brodéns knutna näve. Låt efter låt.

Men vet ni? Det funkar. Det funkar alldeles utmärkt. Man blir helt enkelt pepp, laddad och börjar undra hur svårt det EGENTLIGEN vore att invadera Danmark lite sådär på kvällskvisten.  Så var har jag egentligen gjort av mina marschkängor?

Jag vill dessutom passa på och ge en eloge till ”Nick” och övriga i produktionen, för denna kväll satte nytt rekord i att få media att känna sig välkomna, allt bara funkade, och briefingen var helt magiskt bra.