Trogen fanbase fick rock på Ulriksdal

Mellan spelningarna på Ulriksdals slott tar jag skydd undan duggregnet i ett partytält. Två tjejer sitter kvar där inne med varsitt glas och ett samtal som inte tar paus varken för Andy and the Rockets eller för Scarlet. – Ni är visst inte här för att se förbanden, säger jag, lite menande. Nej, säger de. De är här för Takida. Den ena har sett bandet tolv gånger, för den andra är det första gången. Vad är det som är så speciellt, frågar jag. – Musiken, förstås. Men också att de håller ihop som de gör. De tror att bandet egentligen trivs bäst på en ruff landsortsscen, långt från en slottspark, där publiken har följt dem genom åren och där de inte behöver visa någonting utan bara får vara sig själva. Takida kommer från Ånge och har hållit ihop sedan 1999. Namnet är hämtat från figuren Gohee Takeda i den japanska animeserien Silver Fang, i försvenskat uttal. Robert Pettersson sjunger, Tomas Wallin och Mattias Larsson spelar gitarr, Chris Rehn bas och klaviatur samt Kristoffer Söderström trummor. Genombrottet kom med Bury the Lies 2007, som blev etta i Sverige och gav dem Curly Sue. Sedan dess har de fem ettor på albumlistan bakom sig. Kontraktet med Roadrunner 2009 öppnade världen utanför Norden, och albumet Sju som kom 2019 öppnade för konserter i Tyskland, som sedan dess är deras andra hemmamarknad. Senaste studioalbumet, The Agony Flame, kom i februari 2024 på Napalm Records och tog sig in på åttonde plats i Tyskland. Efter det har de gjort den halvakustiska Boxroom Tour, som blev både livealbum och konsertfilm, och singeln The Game. Kvällen på Ulriksdal var sista giget på sommarturnén, en dryg vecka efter två kvällar på Dalhalla. Roberts röst går inte att ta miste på. Den är bandets signum och den går inte att kopiera, och den hör ihop med det tjejerna i tältet var inne på. Om någon i bandet inte kan medverka ställer man in. Alla för alla och alla för en. Robert har själv berättat öppet om att han har bipolär sjukdom typ 2, och han säger att han gör det för att bryta tabun kring psykisk ohälsa. Jag ska snart inleda ett samarbete med personer som har diagnosen schizofreni, så jag vet något om hur tufft det kan vara och om längtan efter att få vara frisk i alla lägen, vara som alla andra och hinna med sina drömmar. Att stå på en scen och ändå vara öppen med det är kurage. Det inspirerar andra, och det säger att du duger precis som du är, med allt du har med dig. Strax innan en konsert samlas ett gäng lite udda människor med flera kameror vid sidan av ”diket”. Vi står tätt, tittar på varandras mobiler och beundrar våra mästerverk på en alldeles för liten skärm. Det är vår stund i vår konst. Vi är rörande eniga om att rök kan vara snyggt men blir hopplöst när den lägger sig över hela scenen, för då blir bilderna som trolldryck, alltså mjölk blandad med vatten, och det finns ingen mjukvara i världen som räddar en sådan bild. Och så undrar vi, som varje gång, när någon ska bygga kameran som klarar både närbild och vidvinkel utan att tappa i kvalité. Det är klassisk rock, och den lämnar ingen oberörd. Att den här gruppen är populär råder det inget tvivel om. Tidigt på kvällen fanns det gott om plats här framme. Nu är det fullt. Jag banar mig fram med kameran i mörkret mellan massorna, som i regnjackor värmer ansiktena i strålkastarljuset och sträcker händerna i vädret, trotsar vädergudarna och dyrkar sina idoler.