Dansk gubbhårdrock på Stora Scen

Jag bestämmer mig för att ta båten från Slussen till Grönan. Ombord slår jag mig i slang med ett gäng medelålders herrar i svarta t-shirts och en och annan läderväst. Jag frågar vad de vet om D-A-D, och de berättar att de såg bandet för första gången just på Gröna Lund. Det var 1990, säger de, en fullpackad Stora Scen med 6 000 i publiken. Basisten var iklädd kromad polishjälm, flytväst, ridbyxor och stövlar, och spelade på en tvåsträngad elbas formad som bakfenan på en amerikansk femtiotalsbil, med lysen och allt.

Det började med att han köpte en platta, berättar en av dem, och det tog ett antal lyssningar innan han riktigt fastnade. Det här är ett hårdrocksband med rötterna i punken.
Vad är det som är så speciellt, frågar jag.

– Du kommer att märka basisten. Han spelar på tvåsträngade specialtillverkade basar som kan se ut precis hur som helst. Basisten är definitivt bandets clown. – Och de har en väldig kontakt med sin publik.

Hur skulle ni beskriva musiken?
– Melodisk hårdrock med akustisk touch, säger den ene efter en stunds funderande. Den andre nickar igenkännande.
Jag tackar för mig, och det sista jag hör är att det är trettio minuter kvar till konserten och att de skall försöka hinna få ner en öl innan det börjar.

Mycket riktigt. Det här är en hårdrockskonsert som innehåller allt. Två gitarrister, en basist och en trummis. Trummisen sitter på en ställning som reser sig upp bakom de andra, och det är nog första gången jag har det så lätt att plåta en trummis. Annars sitter han ju alltid skymd av kamraterna. Här flyger han i stället högt upp i luften, precis som konserten i övrigt. Pyroteknik i mängder, och jag känner hettan från eldarna som reser sig runt bandet. Och kontakt med publiken har de, så pass att sångaren ger sig ut i musikhavet och sjunger medan han sakta banar sig fram genom fansen. Klassisk gubbhårdrock i sin bästa skepnad.

Namnet har en Disneytwist. Bandet hette från början Disneyland After Dark, ett namn som Stig Pedersen kom på utifrån tanken att när ljusen släcks i Disneyland kan vad som helst hända. Problemet uppstod 1989, när bandet skulle skriva ett internationellt kontrakt med Warner, vars granne i Burbank råkade vara Walt Disney Company. Disney hotade med stämning, och eftersom bolaget hade för vana att fullfölja sina hot vågade inget skivbolag skriva på med ett band som hette så. Någon rättegång blev det aldrig, men bandet fick korta ner sig till D.A.D. Omslaget till No Fuel Left for the Pilgrims fick också göras om inför den internationella releasen, där formgivaren flyttade om medlemmarna i bilden för att få plats med den nya loggan. Stavningen har sedan ändrats två gånger till, D:A:D 1995 och D-A-D från 2000. De har fortsatt leka med det. Albumet från 2011 heter DIC·NII·LAN·DAFT·ERD·ARK, samlingen från 2014 heter Disn30land Af30r D30k, och Instagramkontot heter fortfarande d.landafterdark.

D-A-D kommer från Köpenhamn och började spela ihop i början av åttiotalet. Den första sättningen bestod av Jesper Binzer, Stig Pedersen, trummisen Peter Lundholm Jensen och Stigs dåvarande flickvän Lene Glumer. Debutspelningen gjordes på ungdomsklubben Sundby Algård. Lene lämnade bandet i december 1982, och i mars 1984 klev Jespers lillebror Jacob in på en konsert på Musikcaféen i Köpenhamn. Sedan dess har sättningen varit i stort sett densamma.

Jesper Binzer, född 1965 och uppvuxen i Frederiksberg, är sångare och gitarrist samt en av grundarna. Det är hans röst som är bandets signum, och det är han som går ut i publiken.

Jacob Binzer, född 1966, är lillebror och sologitarrist i bandet sedan 1984. Han går under smeknamnet Cobber och står för de vassa gitarrsolona.

Stig Pedersen, född 1965 på Amager, spelade punk i bandet ADS innan D-A-D. Han upptäckte i slutet av åttiotalet att han i praktiken bara använde E- och A-strängarna, och sedan dess spelar han nästan uteslutande på tvåsträngade basar som han ritar själv. Formerna är en show i sig. Förra hösten debuterade han som soloartist under namnet Stigge Nasty med singeln ”Roadkill”, och i april i år kom mini-LP:n ”Captain Amar”.

Laust Sonne, född 1974 i Frederiksberg, är den ende som tillkommit senare. Han kom in 1999 när Peter Lundholm Jensen lämnade bandet, och gick med på villkoret att han samtidigt fick fortsätta med sitt eget band Dear, där han är sångare. Han spelar också i Bugpowder.

Bandet debuterade med Call of the Wild 1986. Det internationella genombrottet kom med No Fuel Left for the Pilgrims 1989 och singeln Sleeping My Day Away. Sedan dess har det blivit tretton studioalbum, senast Speed of Darkness i oktober 2024, som gick in på tredje plats i Danmark. I april 2025 kom livealbumet Live from the Arena, som toppade den danska albumlistan.

Grabbarna på båten menade att det här är Danmarks absolut bästa hårdrocksband, och på frågan om vi har någon motsvarighet i Sverige, skakade de bara på huvudet. Jag håller med. Det var fullt på Grönan trots att hela stan är full av gratiskonserter, för det är Stockholms Kulturfestival den här veckan. Av alla festivaler som gått runt om i landet i sommar är den störst i alla kategorier. Jag banar mig genom folkmassorna i den ljumma augustikvällen och tänker att Stockholm faktiskt är fantastiskt.

Setlist
Intro
Jihad
1st, 2nd & 3rd
Written in Water
1900
Speed of Darkness
Grow or Pay
Laugh ’n’ a ½
Girl Nation
Ridin’ With Sue
Something Good
Point of View
Monster Philosophy
Everything Glows
Bad Craziness
Extranummer
I Won’t Cut My Hair
Sleeping My Day Away
It’s After Dark

Lineup
Jesper Binzer: sång, gitarr
Jacob Binzer: sång, gitarr
Stig Pedersen: sång, bas
Laust Sonne: sång, trummor