Kvällen i Huskvarna Folkets Park började med två nya bekantskaper för min del. Brasilianska Torture Squad och belgiska Evil Invaders stod för uppvärmningen innan Sepultura gick på scen.

Båda banden var fantastiska och gav en enorm mersmak, men Evil Invaders blev kvällens stora överraskning. Energin var otrolig, från första till sista minuten och publiken svarade direkt. Det var länge sedan jag såg så många och så långlivade circle pits. Dom verkade aldrig vilja ta slut, något som bandet uppskattade.

Sedan var det äntligen dags för Sepultura.

För mig är Sepultura ett sånt band som tar mig tillbaka till tonåren. Framför allt är det albumen Chaos A.D. och Roots som väcker minnen. Album som gick på repeat under långa perioder, och låtar som Territory och Roots Bloody Roots har fortsatt att dyka upp med jämna mellanrum genom åren.

När jag började se klipp och bilder inför konserten insåg jag också hur mycket tiden faktiskt har gått. Bandet har förändrats genom åren och det är några andra bandmedlemmar än jag minns. Det gjorde mig ännu mer nyfiken inför spelningen – blir det vad jag hoppas på eller blir det något annat?  Så inför konserten lyssnade jag mig flitigt in på senaste albumet Quadra och jäklar så bra det var, märkligt hur man kan fastna i äldre album och miss nya. Låtar som Means to an End, Capital Enslavement och Guardians of Earth fastnade direkt och jag kommer lyssna mycket mer för det var ett album jag gillar skarpt.

Även om jag inte hade möjlighet att se hela konserten fick jag uppleva en spelning som bjöd på en fin blandning av låtar från bandets långa karriär. Klassiker samsades med nyare material och publiken var med från första stund. Huskvarna Folkets Park bjöd dessutom på en fantastisk sommarkväll med blå himmel och strålande sol – kanske lite i varmaste laget, men svår att klaga på. Ett extra plus också för vattenstationerna där besökarna kunde fylla på sina vattenflaskor, något som uppskattades i sommarvärmen.

Derrick Green dominerade scenen med en fantastisk röst, enorm karisma, energi och en inlevelse som smittade av sig på publiken. Andreas Kisser bjöd på samma intensitet och ett imponerande gitarrspel och dom båda rörde sig över hela scenen. Paulo Jr. var betydligt lugnare och stadig på sin plats lite i bakgrunden, iallafall under den delen jag såg. Greyson Nekrutman som är nyast i bandet, syntes knappt bakom sina trummor från min låga vinkel, men hördes desto mer.

Sepultura visade verkligen hur otroligt samspelta dom är efter alla år. Det var också roligt att se hur mycket energi bandet fortfarande har. Avskedsturné till trots fanns det inget som kändes avslaget. Tvärtom var det fullt ös både på scen och framför scenen, och publiken gav tillbaka med samma intensitet.

Enligt arrangören var detta Sepulturas sista spelning i Sverige. Men jag håller tummarna för att de ändrar sig. För det här var så jäkla bra och gav en enorm mersmak.