2025 går mot sitt slut och vi tar tillfället i akt och sammanfattar musikåret, nedan finns reflektioner från tre av våra fotografer.

Kim ser tillbaka på året som gått

2025 har varit ett mycket roligt fotoår för mig, med varierad musik och många nya upptäckter. Från riktigt små klubbar och intima konserter, där man nästan står mitt i bandet, till större sammanhang och festivaler som Skogsröjet, Östgöta Slakt och December Darkness m.fl.

Året har dock inte varit helt utan besvikelser – det har förekommit inställda spelningar och evenemang, både enskilda konserter och hela festivaler. Exempelvis Rock in Ruin, som jag verkligen sett fram emot, blev aldrig av. Inte heller Skogsrårocken genomfördes under 2025, och Himpa-festen ställdes in – där jag hade sett fram emot att se Scar Symmetry. Samtidigt finns det en förståelse för att inställningar ibland är nödvändiga och ligger utanför arrangörens kontroll.

Sedan har det funnits tillfällen då man ställts inför dilemmat: att behöva välja mellan konserter eller festivaler som infaller samma dag eller helg. Ett lyxproblem, men ändå ett val som ibland är svårt.

Det har också varit ett år där jag lärt känna mycket nytt folk – både andra fotografer och människor runt banden, arrangörer och publik. Mycket gemenskap har vuxit fram.

Några tillfällen och spelningar som varit något extra för mig under 2025 är bland annat The Baboon Show på Arbis i Norrköping i februari, samt Loreen på Fållan samma månad.

Year of the Goat och deras releaseparty i samband med släppet av albumet Trivia Goddess blev också en höjdpunkt, inte minst då jag även fick delta i inspelningen av musikvideon till Trivia Goddess. Ett mycket roligt, lärorikt och minnesvärt projekt tillsammans med alla inblandade.

Heilung på Hovet i Stockholm i mars var mäktigt på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Witch Club Satan i Linköping i september blev en upplevelse jag sent kommer att glömma. Och Anna von Hausswolff – hon var helt enkelt så attans bra live, med en enormt bra röst, verkligen en minnesvärd konsert.

Jag måste även nämna Svart Ridå också, som jag såg i Norrköping nu i november. Ett band som spelas flitigt numera, och där jag dessutom lyckades fånga en bild som jag är riktigt nöjd med – en bild som blev till en förstoring och nu hänger på väggen här hemma.

Det tar egentligen inte slut här. Under året har jag upplevt så mycket mer, i alla musikgenrer och diverse spännande sidoprojekt – både musikaliskt och fotografiskt.
Jag ser redan nu fram emot 2026 och allt som väntar i form av konserter och festivaler. Att SkogsRÅrocken är tillbaka igen känns extra glädjande, och Östgöta Slakt har dessutom sin årliga festival i mars – en stor höjdpunkt som jag verkligen ser fram emot.

Christer blickar tillbaka på 2025

2025 blev för mig ett ovanligt lugnt konsertår, och jag hoppas på betydligt fler spelningar under 2026. Men trots det blev det ändå flera minnesvärda upplevelser.

En av höjdpunkterna var en magisk spelning med Die Verletzt från London , som jag upptäckte i våras. Att få se dem göra sin första spelning i Sverige i slutet av november på Mitropa / Klubb Kolibri i Norrköping var något extra. En otrolig konsert, tung elektronisk post-punk, nästan obefintligt ljus och mycket rök – ett band jag verkligen hoppas få se på betydligt större scener framöver. Samma kväll spelade även The Guilt, en ny upptäckt för mig och en rejäl överraskning – förstår inte hur jag kunnat missa dem tidigare, så jäkla bra!

I slutet av sommaren tog jag bilen ner till Sibbarp för att besöka South Ocean Festival för första gången. En av huvudorsakerna var att äntligen få se Abu Nein, som levererade långt över förväntan och gav rejäl mersmak. Även Mø och Molly Hammar bjöd på bra konserter, med mycket energi och inlevelse, trots sina väldigt olika musikaliska stilar.

Kalmarstadsfest är ett återkommande inslag varje sommar, och att där få plåta Lordi var precis så galet och underhållande som man kan tänka sig – verkligen en show hela bandet i sina monsterdräkter, ljus, rök och mystik, mitt på Stortorget i Kalmar. Även Peg Parnevik och Ida Gratte levererade konserter som verkligen fastnade.

Latitud 57 i Oskarshamn bjöd, som alltid, på bra konserter. I år minns jag särskilt nostalgibanden och kontrasten mellan det finstämda med Laleh och eurodisco, eldkanoner och fullt ös med E-type.

På våren blev det också några spelningar på Strike i Oskarshamn, med minnesvärda konserter av Märvel, Besväret och Adée.

Så när jag stannar upp och tänker så inser jag att det blev ju trots allt några konserter i år och när jag kollar i nästa års kalender så ser jag redan nu att det är mycket på gång, så jag ser fram emot ett spännande konsertår 2026.

Lottas reflektioner

På konsertfronten 2025 för mig personligen är det bara två saker som sticker ut och de liksom tar över allt när jag tittar på året, även om det har blivit en hel del annat också. Det är min resa till Sydkorea och besöken på Busan Rock Festival och Grand Mint Festival kommer finnas med mig livet ut.

Vi tog under året farväl av ett antal ikoner som Ozzy Osbourne och både bob hund och Refused gick i graven (förmodligen). Vi har dessutom sett en mängd nya artister dyka upp, ett av många värt att hålla ögonen efter är Svart Ridå som Kim nämnde ovan. 

I omvärlden har 2025 varit året som lärde oss alldeles för mycket om AI-slop, Labubus och årets ord blev rage baiting. De rikare har blivit rikare och AI tränger in överallt i vår samtid. Mer och mer av musiken blir AI genererad men som alltid så leder en sån här dystopi till en motreaktion. Vi vill ha det verkliga, inte bara det som genererats baserat på annat. Här spelar konserter en jättestor roll tror jag. Vi vill trots allt leva i verkligheten, se saker tillsammans, uppleva saker som är på riktigt. Vi vill känna kvällssolen i ansiktet, leran på benen och basen i bröstet. 

Men många av de gigantiska festivalerna som Peace & Love, Bråvalla, Lollapalooza och även Popaganda, Popadelica och många fler har (förmodligen) sett sina sista dagar medan vi får fler stadsfestivaler i de mellanstora och mindre städerna, så till den grad att de ibland konkurrerar med varandra på samma ställe.

Bland de större festivalerna så hänger bland annat Sweden Rock, Storsjöyran, Rosendal Garden Party och Way Out West dock kvar och har släppt datum inför 2026. Jag blir också glad av att se att i Stockholm, och många andra städer, så börjar de mindre scenerna få bra fäste upp igen. Det släpps många konserter och många internationella, framförallt mindre artister är ute på vägarna och svänger förbi Sverige samtidigt som många svenska artister turnerar också flitigt i landet. Men går vi generellt mot mindre och mer specialiserade event? Blir vi mer nördiga?

Inför 2026 ser jag som stockholmare att Grönan har släppt många bra akter med stor variation i genre och mycket att se fram emot. Men just nu undrar jag mest: blir det något Sthlm Fields? Det har varit komplett radioskugga sedan förra året. Annars blir Stockholm ännu större konsertserie fattigare. Håller musiksverige på att helt decentraliseras även utanför sommarmånaderna? Var det kanske på tiden? Måste jag skaffa bil eller funkar årskort på SJ?