Så var är det dags andra och sista delen (för den här gången) med reportage festival i Sydkorea! Den här gången kör vi Grand Mint Festival på Olympiadområdet i Seoul. Läs gärna det tidigare inlägget från Busan Rock Festival också.

Området
Det ska visa sig vara en helt annan festival än den i Busan, trots att flera av banden är de samma. Förutom att vi nu är i huvudstaden så är det så här ett par veckor senare, höst. Det är en riktig stadsfestival med fem scener, två ute och två är inomhus i arenorna från olympiaden i Seoul 1988. Den sista är en tältscen i mitten av torget.

Något som förvånade mig var att den stora utomhusscenen som ofta benämndes som ”Den stora scenen” hade ett ganska litet område för ståplats, däremot fanns det enorma picknickområden med utsikt över scenen (sista bilden). Filtarna låg tätt och matlådorna var dukade så långt ögat kunde nå. Jag var dock bara vid den scenen en gång, jag tror den var lite mer inriktad på de lugnare artisterna, som kanske lämpar sig mer för picknick och mindre för mosh.

Det fanns också, som sig bör, stora områden med matvagnar med ett kulinariskt utbud och långa köer. Något som däremot uppskattades av undertecknad var att närbutiken Nice To CU fanns på området. Tänk dig Pressbyrån eller svenska 7 Eleven fast med mindre godis och läsk, med mer snabbnudlar och micromat och tillhörande micros, hett vatten till snabbnudlarna och picknickbord.

Merch
Även den här gången var merchen oerhört begränsad med få t-shirts och mer halsdukar, skosnören, tumblers osv. All merch listades på instagram någon vecka innan festivalen så man kunde planera. Den största majoriteten av artisterna hade dock ingen merch alls.

Banden
Så till anledningen att vi (eller i alla fall jag) är här: Banden! Grand Mint Festival har ingen uttalad genre utan består av en blandning av artister, det är ballader, Singer songwriters, rock och lite allt möjligt. Jag tänkte dock fortsätta min fokus på den koreanska rocken. De absolut flesta artisterna är koreanska, något som har medfört att det mesta av kommunikationen kring festivalen skett uteslutande på koreanska.

Även den här gången bjuder spelschemat på några episka krockar. Band inom exakt samma genre spelar samtidigt. Det gör att jag på lördagen till exempel måste välja mellan Touched (som var fantastiska i Busan) och Rolling Quartz som var fantastiska på Kollektivet Livet i februari.

Lördag

Lördagen var för mig inte den viktigaste dagen, men två band stod helt klart ut. Det första var Redoor, jag hade inga större förväntningar men den blev ett nytt favoritband redan i första låten. Redoor får snart igång publiken och jag ångrar bittert att jag valde sittplats för att vila fötterna i början av dagen på den lilla arenan. Jag ser många springa mer för att ställa sig på ståplats istället. De kan dock med värdighet plocka ner tempot också och kör nästan varannan låt. Många av deras populära låtar på spotify är lite lungare. Men det är experimentellt, coolt och absolut sprängfyllt med själ och känsla. Vissa låtar är rena konstverk och de följer inga utstakade vägar utan ritar sin egen karta. Jag bara måste se dem igen, hur? Det får vi se.

Nästa band ut är ett band som tog mig med storm för några veckor sedan: Touched. De är såna rockstjärnor med aura, attityd och verkligen ett jädrar anamma. Sångerskan Yunmin har en helt fantastisk röst och håller även den här gången publiken i ett järngrepp. Under sista låten ”Stand up” står hela arenan upp och hoppar, något jag inte sett tidigare eller efter här. Världsklass helt enkelt. Spelningen krockade dock med Rolling Quartz vilket var en tragedi i sig självt.

Söndag

Söndagen däremot, vilken dag! Det blir till att springa som en flipperkula över torget mellan scenerna och allt, precis hela jäkla dagen är riktigt bra.

Först ut är Hi-Fi Unicorn som vi såg i Busan fick mig att ställa klockan denna söndag. Var det värt det? Helt klart, de är rockstjärnor med attityd från början och de får den fjärdeldelsfulla arenan att hoppa, vinka och klappar så här redan på förmiddagen.

Jag hamnade på The Solutions för att jag trodde att jag hade en paus, och varför sitta ute i det vackra vädret? Det slår mig direkt: hur kan jag ha missat det här bandet?! Dom är ju fantastiska! Det är genreöverskridande och man vet aldrig vad som ska komma, det är oförutsägbart och hoppar i samma låt från hårdrock, till pop, galopprock och… doftade det just lite Deftones? Vi får några fantastiska bassolon och basen tar mycket plats i musiken. När dom avslutar med konfetti, att sångaren springer ut i publiken och bara gör segergester till publikens jubel tänker jag “men va fan, vi har ju precis börjat lära känna varandra!” Om jag skulle resa igen över planeten för att se dem göra ett full långt set? Japp. Alla dagar i veckan. Omfg.

Det första som Dragon Pony säger på scenen är ”one, two, three, jump!” Sedan hoppas det tammesjutton hela setet. De har med sig publiken och det är ett jäkla drag. Och jag får också bekräftat att det är deras låt ”So Nice” som spelats som pauslåt mellan konserterna hela helgen. Bandet är riktigt bra, både på skiva och live och jag hoppas dessa nykomlingar får en rejäl fart framöver.

CNBLUEs vanligaste ord från scenen var ”Everybody 뛰어!” ([ttwijå] = hoppa) och vad det hoppas! Efter 15 minuter är alla, både på och framför scenen, genomsvettiga. Deras låt Loner får absolut mest genomslag och jag tror att precis alla på arenan kan låten. När konserten lider mot sitt slut blir jag sentimental, jag har försökt se en CNBLUE konsert i tre år och har nu sett två på en månad. När blir nästa gång? Undrar jag med lite panik i halsen. Jag funderar länge om jag ska gå och se sista bandet som spelar ikväll, eller ska jag sluta med den här fantastiska smaken i munnen? Ni vet, precis som man vill avsluta en middag med något som har en bra eftersmak.

Tillslut bestämmer jag mig för att gå, jag vet ju inte när, eller ens om, jag får möjlighet att gå på konserter i Sydkorea igen. Sist ut blir N.Flying som stänger Station Stardust scenen och festivalen för i år. De har två sångare och för tredje gången i rad ikväll blir det ett jympapass från start. N.Flying var det band som var närmast K-Popen för mig den här festivalen, de har två sångare med fantastiska röster som kompletterar varandra väldigt bra. De är samspelta och gör en riktigt bra konsert. Det var helt klart värt att gå.

Sammanfattningsvis

Var det faktiskt inte lika mycket drag på publiken här i Seoul som det var i Busan, men så brukar det ju vara med huvudstäder tänker jag. En liten nackdel är att eftersom man går in på arenor är det sällan man liksom hör något i fjärran och känner att man behöver springa dit, så det är svårare att upptäcka nya akter. Det visade sig att anledningen till att jag hade missat The Solutions visar sig vara att de är ett av många av band som saknas i arrangörens officiella spellista. Efter festivalen var slut upptäckte jag till exempel Snake Chicken Soup som jag väldigt gärna hade velat se live!

Festivalen har riktigt bra kommunikationer och rena, riktiga toaletter överallt! Med både toapapper och tvål och sällan kö. Bara en sån sak. Dessutom fanns riktiga toaletter tillgängliga även när man var på ståplats. Pik, pik, pik till svenska arenor.

Med det sagt så var det en fantastisk festival, detta också. Jag kan varmt rekommendera deras instagram för snygga produktioner från varje konsert för att få en försmak av banden. Under två dagar var det så mycket bra musik och en ynnest att man fick/lyckades ta sig möjligheten att uppleva det här.

Det värsta var dock att jag får Fomo de luxe. Tex var jag tvungen att välja mellan Touched och Rolling Quartz, missade helt Snake Chicken Soup, och var tvungen att välja bort 10 cm, Thornapple och Nerd Connection för att nämna några.

En av de bästa sakerna med koreanska festivaler händer ett par dagar efter festivalen. Då dyker det upp en post på sociala medier eller hemsidan med lista och ibland bilder på alla upphittade prylar. Inklusive telefoner, solglasögon, läppglans, trasiga paraplyer osv. (Ja, man får oftast ha med sig paraply in på festivalen) så får man sedan anmäla vilken pryl som är ens och får den hemskickat mot att mottagaren betalar frakten. Magiskt.

Till slut

Då har mitt studiebesök i den koreanska rocken kommit till sitt slut för den här gången. Mina slutsatser? Det står väldigt bra till med den koreanska rocken. Och publiken på plats är fantastisk. Var det värt att åka runt hela planeten för, med allt vad det innebär? Omg, vad det var värt det! Jag har inte ens hunnit åka hem innan jag vill åka tillbaka. Att se band man gillar på deras hemmaplan eller där de är som störst är en helt fantastisk upplevelse. Mängder av minnen för livet har skapats.

Med det sagt ser jag väldigt gärna så väl CNBLUE, Touched, Redoor, Dragon Pony, Hi-Fi Unicorn, the Solutions och många fler av banden på turné någonstans närmre, eller helst i, Sverige. De kommer med något nytt med sin ofta genreöverskridande kreativitet. Det är något nytt för oss och det håller jäkligt bra med internationella mått. Å Rolling Quartz får jättegärna komma tillbaka!

Låt ropen skalla: Mer rock åt alla!

Fotnot: Alla bilder på människor är censurerade då helt andra lagar för foto och publicering gäller i Sydkorea än Sverige.