Vi är många som tittar oss runt i världen efter nya kulturella influenser. Tittar man österut och fortsätter nästan så långt det går innan det blir västerut igen men stannar innan Japan så ligger Sydkorea där, redo med en uppsjö lättillgänglig populärkultur i form av bland annat TV serier, musik och mat. Allt grundat i årtusenden av intressant historia men efter några decenniers influenser från väst så har det blivit mycket lättillgängligt.

Koreansk rock
Vi har hört mycket om k-pop på senare år men hur står det till med den koreanska rocken? Sverige har ärats med konserter av band som The Rose och The Rolling Quartz på senare tid. Men om man inte kan få nog och vill få sig en rejäl dos av koreansk rock live, då får man än så länge lätta på baken, tampas med flygskammen och helt enkelt åka dit.

Busan och rocken
Vi landar därmed på Busan International Rock Festival där de flesta av mina favorit koreanska rockband spelar under tre dagar. Festivalen äger rum i den stora parken Samnak Ecological Park i Sydkoreas näst största stad, Busan. Busan är en gigantisk hamnstad med hundratals skyskrapor som trängs mellan skogsbeklädda berg, staden har 3,3 miljoner invånare och nås enkelt med höghastighetståg på drygt 2,5 timmar från huvudstaden Seoul.

Festivalen har arrangerats sedan början av 2000 talet och headliners i år är band som Suede, Mika, Smashing Pumpkins och japanska Baby Metal som spelade i Stockholm för inte så länge sedan. Men det är inte headliners vi åkt till andra sidan planeten för och redan på rad två på affischen ser vi stora koreanska band och det finns även bland annat japanska och Taiwanesiska artister.

Området
Likt alla festivaler så ser man redan på spelschemat att man får krockar mellan sina favoritartister. Det får vi lösa med löpteknik helt enkelt. Jumpadojjor på. Området har tre stora scener och en rookie scen. (Hidden stage) Det är över en kilometer mellan scenerna som ligger längst ifrån varandra och det tar minst tre minuter att gå mellan de två stora scenerna som avlöser varandra på minuten. Hela festivalområdet är hela tiden fullt med folk. Jag har inte sett några siffror, men det måste varit norr om 100 000 besökare.

Här finns likt svenska festivaler: mat, dryck och allt man behöver. Den största skillnaden mot svenska festivaler är dock att det finns stora picknickområden. Man får ta med hemgjord mat och här lägger man ner sin filt och sina saker. För oss som inte hade planerat picknick fanns såklart ett massivt matutbud helt i linje med hur viktigt mat är för den koreanska kulturen, k-food när det är i sitt esse och mycket välorganiserade (stundtals mycket långa) köer.

En annan sak som aldrig skulle hända på en svensk festival är att en av huvudsponsorerna var Lush. Ja, ni vet dom med badbomber och doftspray, så långt inget konstigt. Men varje gång man sprang (förlåt, gick lugnt och sansat i anvisat tempo och riktning) mellan scenerna gick man igenom en formlig dimma som omgärdade ett mycket glatt gäng som sprayade doftsprayer (mest) på kläderna på de som ville. Allergiker göra sig icke besvär men det var den mest väldoftande festival jag varit på. Och toaletterna (inte bajjamajjor) var också fräscha hela festivalen och hade sällan kö. Dessutom fanns över hela området bemannade sopstationer och det var inte skräpigt ens sista dagen. 

Merchen
Annorlunda är också merchen. En stor majoritet av artisterna sålde inte egen merch. Det som fanns, inklusive festival t-shirts, sålde slut redan på förmiddagen. Kvar fanns festivalens egna plektrum och nyckelringar i samlingsförpackning. Ett av mina favoritband som faktiskt sålde merch var Dragon Pony. Så jag kommer hem med… en MD-version av deras ep? Vet inte ens vad jag ska spela den på, men jag fick stötta ett nytt band. Jag tänker samlarobjekt.

Artisterna
Nu till anledningen att jag planerat den här resan i över ett år, trotsat enorm klimatångest, jobbat nästan hela sommaren för att ha semester sent i september och är villig att ta mig så långt utanför min komfortzon att jag knappt ser den härifrån. Artisterna.

Till att börja med är begreppet “rock” ganska mycket vidare här än i Sverige, man vågar inkludera mer och artisterna själva vågar gå utanför sin huvudsakliga genre i mycket större utsträckning och experimenterar.

Under hela festivalen kan jag ärligt säga att jag inte såg en enda riktigt dålig spelning, och med fyra scener över tre långa dagar var det mycket jag missade. För att ni ska hänga med har jag kompletterat med en spellista på Spotify med artisterna jag tipsar om.

Publiken
En av de vanligaste frågorna jag fick när jag sa till folk att jag skulle hit var “Hur är publiken? Har man typ moshpits där? Eller är alla så där artiga och tysta som man tror?” OMG har man moshpits?! Man har utan vidare moshpits och gigantiska circlepits i lera, till alla band, alla låtar. Men alla är glada och det hela är respektfullt. Även om man står precis bredvid är man aldrig i farozonen och ingen blir puttad och absolut inget våld. Moshen och alla flaggorna är dessutom längst bak för att inte störa någon.

Men genom hela publiken, från första till sista raden, det är ett sånt jäkla drag, jag har ärligt aldrig varit med om maken. Och dessutom hela dagen. Man gör som artisterna säger, “Klappa!” Alla klappar. “Hoppa!” Alla hoppar. Inga bistra miner med korslagda armar så långt ögat når, man är där för att ha kul. Efter låtarna är det dock inte mycket applåder / jubel. Det är också ganska lätt att gå genom publiken, för det är hela tiden lite luftigt mellan folk, trots att det är proppfullt.

Fredag
Fredagen bjöd på 27 grader varmt och obarmhärtigt sol, men lyckligtvis bara en luftfuktighet på runt 50% mot gårdagens 95%.

Det första bandet vi ser är Flesh Juicer från Taiwan, det är riktigt bra drag och fart. Näst ut är Onewe (Inte att blandas ihop med Onew från Shinee) De rör sig sömlöst mellan k-pop, hårdrock och riktig metal och får med sig den något glesa publiken så här tidigt på förmiddagen. Xdinary Heroes mullrar på ordentligt emellanåt och det är riktigt mycket folk. De var ett av mina favoritband redan innan och de håller helt klart. Även Thornapple, levererar bra.

Vår sista för dagen fick bli en av de koreanska headlinersarna och en av mina absolut största anledningar till att jag började lyssna på koreansk rock och i slutändan åkte hit: Cnblue. Det märks att dom är rutinerade och har hållit på länge, nu hoppas jag verkligen de växer så mycket att de hittar till vår del av planeten, för det här vill jag se igen, och längre set! 

Lördag
Lördagen bjöd även den på fantastiskt väder. Första bandet vi ser är Hi-Fi Un!corn som är ett japansk-koreanskt band som startades i överlevnadsshowen The Idol Band: Boy’s Battle. De leverar riktigt bra på scenen även med en ganska liten publik.

Redoor bli nästa ut, de växlar tempo genom hela setet och stundtals tycker vi oss höra lite Pink Floyd influenser genom rocken. Riktigt bra, dom också. Av en händelse hamnar vi på Kirara, en electro dj som gör ett techo set halv två på eftermiddagen i strålande solsken, men jäklar vad hon får det att funka.

Balming Tiger går lite mer åt punk-hållet, det är drag genom precis hela setet och dom har en episkt stor mosh. Nerd Connection plockar ner tempot emellanåt och levererar ett riktigt bra set.

Söndag

På natten till söndag passade det på att regna så redan från start var båda stora scenerna leriga, precis som det ska vara på festival, det hindrar dock inte publiken nämnvärt. 

Första bandet ut för oss på söndagen blev Dragon Pony, som debuterade för ganska exakt ett år sedan. Dom är riktigt bra på scenen och deras endast 30 minuter långa set är alldeles för kort men jag hinner få alla mina favoritlåtar i alla fall.

Woods rör sig enkelt mellan genrer men är mest i ganska rak rock. Han avslutar med hitten Drowning.

Sedan såg vi Touched, vilken entré! Vilket drag! Utan vidare ett av festivalens bästa liveband. Sångerskan Yunmin håller publiken i ett stenhårt grepp från start och är en av få artister som springer ut i publiken. Måste få se igen!

Lee Seung Yoon står långt upp på affischen och även om jag inte kände till honom alls tidigare så märker man varför han står där uppe. Vilken röst!

Jag kan heller inte låta bli att nämna fantastiska Guckkasten. Och kvällen och hela festivalen avslutas med japanska Babymetal som var det tyngsta bandet vi hörde under festivalen. De hade överlägset mest merch på plats men var också ett av få som ens sålde merch.

Sammanfattningsvis
Helt fantastisk festival, så många bra band och jag missade flera av de jag hade velat se. Några jag hoppas tar sig vidare till Europa är: Cnblue, Touched, Dragon Pony, Gukkasten.  Det var rent, respektfullt och även om de flesta av huvudsponsorerna var whiskey och öl (absolut inte alkoholfritt) så var det ingen fylla eller odrägligheter alls, vad vi märkte. Bara ett jävla drag på publiken som hade kul. Problemet med det här är att det är beroendeframkallande. Dags att börja spara till nästa gång jag får tillfälle. För även om biljetten till festivalen med svenska mått mätt var billig (3 dagar ca 1600 kr), så var det inte billigt att ta sig dit. Men vilken resa.

Till alla konsertfotografer: Visst hade vi kollegor där, men de flesta rörde sig i publiken, gärna längst bak för att inte störa en enda i publiken, dessutom med en trestegspall och tele. Jag vet i övrigt inte vilka regler som gällde.

Fotnot: Alla bilder på människor är censurerade då helt andra lagar för foto och publicering gäller i Sydkorea än Sverige.