För två veckor sedan avslutades Way Out West och nu med lite perspektiv tänkte jag sätta ord på upplevelserna. Att gå in i Slottsskogen den första dagen av Way Out West var som att kliva rakt in i en annan värld. Luften är fylld av förväntan, ljuden från scenerna blandas med sorlet från tusentals människor och allt känns lite större än vad jag föreställt mig. Som fotograf hamnar man mitt i det där gränslandet mellan publikens eufori och scenens kaos, men det är tydligt från början att Way Out West 2025 kommer bli mäktigt.
Slottsskogen förvandlades ännu en gång till Sveriges kanske största och häftigaste musikscen när Way Out West 2025 gick av stapeln. Festivalen slog nytt publikrekord och det märktes. Mellan food trucks, ölområden och scener var det stundtals nästan omöjligt att ta sig fram. Men går det ens att undvika när Charlie XCX ska inta Flamingo en augustikväll? Way Out West har alltid lockat stora namn, men i år kändes lineupen extra vass: Charli xcx och Chappell Roan som headliners, svenska favoriter som Molly Sandén, Hurula, Yung Lean & Bladee, legendarer som Iggy Pop och Pet Shop Boys, samt indiestjärnor som Wet Leg och Lola Young. En blandning som suddade ut gränsen mellan det alternativa och det mainstreamiga. På plats i Slottsskogen spelar det ingen roll hur många miljoner streams en artist har, för live blir musiken något helt annat. Och stämningen var magisk, vart man än gick.
Dag 1 – Från Fontaines D.C. till Iggy Pop och Kite
Fontaines D.C. var bland det bästa under dagen och gjorde en spelning som bekräftade varför de länge hyllats som ett av genrens bästa liveband. Bandet ägde scenen med sitt självsäkra uttryck, och när ”Favourite” och ”Starburster” dånade ut i Slottsskogen var energin på sin absoluta topp. I stunden förstod man exakt var all hype kommer ifrån och de kändes som världens coolaste band.
Innan Fontaines D.C. spelade deras irländska kollegor Kneecap. Gruppen som det skrivits mer om än någon annan inför årets festival. Oavsett om publiken flockades till Linnétältet för att de var fans sedan tidigare eller bara ville se vad allt ståhej handlade om spelade ingen roll – stämningen var fullständigt galen.
Och så förstås: Iggy Pop. Punklegenden som inledde med att rusa ut på scenen, slita av sig västen och röra sig som om tiden stått still. Det var energiskt och bland det mest minnesvärda under hela helgen.
Kvällen avslutades med Kite som krossade alla mina fördomar. Deras set var storslaget, vackert och tusen gånger bättre än jag trodde inför. Vilket nog säger mer om mig då för många andra var det bara ännu en i raden av magiska Kite-spelningar.
Dag 2 – Popdrottningar och indiestjärnor
Fredagen började starkt och höll tempot uppe. Molly Sandén levererade en popshow som hade allt – känsla, energi och snygg produktion. Den nya stjärnan Mk.gee drog sedan mycket folk till Linnétältet. Mk.gee som inte har en stor scenshow utan bär hela konserten med hans musik och får publiken att känna sig som huvudpersoner i en film. Värt att nämna är också Wet Leg som senare satte ett starkt avtryck på Linné med sin riviga indie rock.
På kvällen fyllde Yung Lean & Bladee området med sin moln-rap, och stämningen var magisk när ”Red Bottom Sky” ekade genom Slottsskogen. Deras status i Sverige kan inte underskattas – och även jag som inte vanligtvis lyssnar på duon kände att det här var något speciellt.
Men kvällens sista akt och stora höjdpunkt var förstås Charli xcx. Hon klev ut som världens coolaste artist och ägde hela Flamingoscenen. ”Von Dutch” bäst under kvällen, och när bland annat ”I Love It” kom kändes hela Slottsskogen som en enda stor fest. Hennes spelning var festivalens bästa – och det är egentligen inget att diskutera.
Dag 3 – Från små scener till stora avslut
Festivalens sista dag bjöd på allt från Hurulas emotionella rock, Daniela Rathanas lekfulla framträdande till PinkPantheress elektroniska pop. PinkPantheress som för övrigt lockade enormt stöd i Linnétältet och hyllade tidigt publiken som en av hennes bästa.
Under eftermiddagen spelade även Avantgardet på Höjden, en av de mindre scenerna – som fick stänga av säkerhetsskäl för att så många ville dit. I sann Avantgardet-anda utvecklade sig konserten snabbt till ett kaotiskt och euforiskt möte mellan band och publik. Det hoppades, kastades saker, kramades med publiken, mellansnack som liknar små brandtal och mellan allt detta spelades svensk indie. Det är få band som lyckas skapa en så genuin och stark känsla med publiken. En av helgens höjdpunkter och tråkigt för dem som missade det.
Till sist Chappell Roan. Hennes avslutande show var precis så glittrig, catchy och storslagen som man kan förvänta sig. När ”Pink Pony Club” satte punkt för helgen var det ett perfekt avslut på tre dagar av musikmagi.
Way Out West 2025 var en succé – trots trängseln, trots köerna. För det här är mer än en festival. Det är en plats där indie möter pop, där veteraner delar scen med framtidens stjärnor, där svenska artister slår sida vid sida med internationella giganter. Way Out West är inte bara musik, det är en mötesplats som förenar människor, skapar minnen och sätter avtryck långt efter sista tonen.