Det råder bob hund feber i Stockholm inför den allra sista livekonserten. I Medborgarhuset finns en utställning och på Medborgarplatsen finns en matvagn och en stor uppblåsbar logga som luften gått ur, men man lagar den med silvertejp så gott det går. Och precis överallt på stan syns bob hund-tröjor.

Utställningen ligger i det som tidigare var garderoben på Debaser Medis, en klassisk scen där bob hund för övrigt var det absolut sista bandet att spela. Idag är det ett bibliotek med stor barnavdelning. Utställningen är välbesökt och består av en samling texter, bilder från skivomslagen och ljud som tillsammans bildar känslan av bob hund. Ljuden förefaller slumpmässiga och ogenomtänkta men står man i en sweetspot mellan alla uppochnedvända trafikkonsformade högtalare faller liksom allt på plats och det är för en sekund som att bob hund står runt mig och spelar bara för mig.

Ikväll är det dags för bob hunds absolut sista livekonsert någonsin. Den hålls på Zinkensdamm IP, inte långt ifrån där de hade sin allra första spelning. Det går en marsch med 5000 personer från Medborgarplatsen till Zinken med ett alldeles eget marschband: Paradorkestern.

På Zinkens scen inleder Martin Kann, konstnären och formgivaren bakom bob hunds visuella identitet, han rivstartar kvällen med en längre powerpoint presentation, komplett med massor av anekdoter och nörderier kring konsten runt bob hund. När Martin avslutar tar två sportkommentatorer över. De värmer upp publiken med en del fakta blandat med humor och en stor dos förvirring, precis som sig bör i sammanhanget.

Bob hund kliver in på scenen helt utan pompa och ståt och inleder med lite prat, första låten ut blir “Rök i dina ögon” som följs av en första akt som går i ganska lugnt tempo för att vara det annars fartiga band de är live. Med sig på scenen har man under kvällen emellanåt Popkollokören. I andra akten är det betydligt mycket mer energi och många låtar man kan dansa till. (pun intended)

Publiken var så klart med genom hela konserten, de 18 000 biljetterna till bob hunds sista gig sålde slut ungefär strax innan de släpptes och Zinken sjunger och dansar med till molntussar, blommor på brinnande fartyg, “folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” och många andra hits, live för sista gången.

Det känns vemodigt, men det är ändå feststämning. Kvällen känns förvirrad, otydlig och inte alls som ett avslut, mer som ett firande och en hyllning. Tills vi kommer till sista låten “Jag rear ut min själ” då slår det en liksom, att det är sista låten, det känns på något sätt från bandet och när sångaren Thomas Öberg slår sönder den ikoniska bob hund trafikkonen i wellpapp som om den vore en gitarr, då känns det som att det är på riktigt.

Efter “Jag rear ut min själ” tar Överg en sista promenad på publiken och hela bandet går fram till scenkanten och tar emot publikens hyllningar. Bakom dem på scenen kommer bandet som spelade på marschen och spelar en väldigt somber version av “Den ensamme sjömannens födelsedag” som tydligen var den enda låten som överlevde efter deras första spelning. Flera av medlemmarna (och rätt många i publiken, får jag gissa) gråter över slutet på en 33-årig era. Som tur var finns musiken kvar, och kanske det kommer något mer? Bara inte live. Vi får se, det enda vi vet är att vi inte vet. Vad som helst kan hända. Spännande.

Läs fler inlägg om bob hund här.