Det irländska folkrockbandet The Corrs bildades av fyra syskon (med efternamnet Corrs) och har varit aktuella sedan 90-talet. Igår spelade de på Gröna Lund.

När jag såg bokningen på Grönan så, om jag ska vara ärlig, visste jag inte på rak arm vilka det var, men tänkte att Grönan är sällan helt fel ute. Däremot när jag kollade upp dem så var det många låtar man känner igen och kan. Det visar sig att jag har nog följt dem via radion stora delar av deras karriär.

De öppnar med ”Only When I Sleep” och jag blir superglad att jag känner igen redan första låten. The Corrs blandar sedan pop- och rock med traditionell folkmusik, komplett med fiol, flöjt och trummor. En beskrivning från Wikipedia som jag gillar är Celtic Fusion.

Jag gillar till exempel upptempo versionen av Dreams (Ni vet “Thunder only happens when its raining…”) I sångerskan och frontpersonen Andrea Corr har de en superkraft men ändå blir de traditionella, instrumentala låtarna mina favoriter.

Bland publiken var de flesta låtar populära, men “I never really loved you anyway”, “Runaway” och “Breathless” var så klart dunderpoppis.

Jag har läst på flera ställen att nostalgi är tydligen grejen denna sommar när världen är upp och ner. The Corrs passar bra in där. Lugnt, glatt, tryggt och en kväll fylld av kärlek, till musik om inte annat.