På väg till Klippan är det så dimmigt att jag alldeles tappar greppet om var jag är nånstans. 50-skylten överraskar mig i mina funderingar och förväntningar på kvällen. Madame Norrehus (jo, det är en hon) har klätt upp sig inför julen. En varm och välkomnande jul med stort hjärta, även om Anna-Karin, en av Norrehus ägare, sitter och huttrar uppflugen på en pall innanför dörren och tar emot gästerna.

På scen ikväll står Wendy McNeill och basisten Julio Fuster med en lånad svensk bas. Wendy McNeill är ursprungligen från Kanada, men har numera världen som sin scen och emellanåt en fot i Sverige. Det är vackert, finstämt, eftertänksamt och långt ifrån mainstream. Vi bjuds på musik från hennes tre senaste album, 2008 kom Dreamers Guide to Hardcore Living och från den får vi höra bl a Stop och Ask Me No Questions. Genom hela konserten skiftar Wendy McNeill mellan gitarren och sitt vita dragspel. Den lilla scenen är för övrigt ikväll något extra, den är vackert dekorerad och allt är ljussatt med stor omsorg och känsla.

Det senaste albumet One Colour More släpptes 2014. Ett crowdfundingprojekt jag med glädje var med att bidra en liten smula till. Något annat var helt otänkbart efter att ha fått lyssna på Wendy McNeill en fantastisk kväll på the Tivoli 2013. Albumet berättar historier om människoöden och migration. Wendy fyller på historierna inför varje låt, historiernas berättare kan vara en uggla, som i Owl and Boy eller ett dragspel i In Bocca al Lupo. Inför When the Strangest Weeds Take Hold får vi höra om Doukhobors (Spirit-Wrestlers), en pacifistisk rysk religiös grupp som i slutet av 1800-talet, efter förföljelse från rysk stat och kyrka, lämnade Ryssland för Kanada. Hon undrar emellanåt leende ifall hon pratar för mycket, men nej Wendy – det gör du inte, jag lovar. Albumets tema och berättelserna har väl sällan varit så aktuella och viktiga som nu. Viktiga budskap och ”tunga” berättelser kan berättas med ett leende, värme och en stillsam humor och gå fram minst lika bra för det. Wendy McNeill är ett utmärkt exempel på detta.

Som avslutning får vi tre melodier från For the Wolf a Good Meal från 2011, bl a en av mina absoluta favoriter Beyond all Reasons. Under hela konserten var det nästan knäpptyst i lokalen, både medan musiken pågick och under berättandet. Jag satt i mörkret på golvet med min kamera och ville egentligen bara sitta där och lyssna, inte störa och inte märkas, så det blev inte så många bilder tagna den här kvällen. Tyst var det också en liten stund efter konserten. Anna-Karin stod och kliade sig i huvudet och undrade vad i helsike man drar igång för musik efter en sådan här upplevelse. Lars, den andra hälften i ägarparet, såg mest nöjd ut.

Wendy McNeill står på Norrehus scen två kvällar till den här helgen, de som ska dit har en mycket speciell musikalisk upplevelse framför sig och jag själv är en av de lyckliga och får njuta av en kväll till. Dimman hade lättat och fullmånen sken när jag klev ut i verkligheten igen. Jag lyssnade inte på någon musik i bilen på väg hem utan lät det vara tyst, minsta ljud hade förstört helhetsupplevelsen.