The Smashing Pumpkins kan väl utan överdrift anses vara ett av de mer tongivande banden på nittotalet, men lika korrekt bör det vara att hävda att bandet har haft en väldigt ojämn karriär som kantats av interna konflikter, problem med såväl droger som ekonomi och kanske framförallt Billy Corgans kamp mot depression och tidigare självskadebeteende.

Bandet fick sin nuvarande form 2010 och består av Billy Corgan , Jeff Schroeder , Mike Byrne och Nicole Fiorentino.

Cirkus är denna kväll knappt halvfull vilket Corgan också anmärker på under spelningen genom att påpeka att ”It’s the empty seats that haunts you” samt ”Since this is a smaller venue then we are used to, I expected it to be full” och att med en sådan dålig försäljning så är det tveksamt om de kommer att återvända till Sverige. Uttalandet blir faktiskt lite märkligt eftersom han tidigare har sagt att detta är den bästa publiken på turnen.

Dock så sade ju Corgan samma sak redan 1992 efter bandets första sverigespelning i Stockholm, då de faktiskt valde att ställa in sin spelning i Lund på grund av dålig biljettförsäljning.

Spelningen är över lag välpolerad, tight och ljudteknikerna målar upp en föredömligt bra ljudbild, men trots detta känns bandet lite sterilt och opersonligt. Detta gäller förvisso även publiken som ikväll är av typen som mest står rakt upp och ner med armarna i kors och lyssnar.

Det är egentligen bara under låtar som Disarm, Ava Adore och Bullet With Butterfly Wings som publiken förefaller vakna till, och då sträcks i alla fall ett par dussin nävar i luften från publiken.

Jag skulle vilja sammanfatta det hela som att spelningen mest lät som ett studioalbum med ett par ”commentary tracks”.

Sterilt och opersonligt kan man dock inte säga om förbandet Beware Of Darkness som har sitt ursprung i Californien och som hittils släppt en EP (Howl) och ett album (Orthodox). Tremannabandet gör ett riktigt bra set, och deras trummis Tony Cupito spelar med en inlevelse som man bara måste bli glad av att få beskåda.