Dynazty är för oss vanliga dödliga kanske mest kända från Melodifestivalen där dem var mellanakt 2011 och deltagare 2012. Bandet startades dock redan 2007 och har sedan dess släppt tre fullängdsalbum och turnerat världen runt.

Kön ringlar sig halvvägs runt Flygeln när klockan närmar sig insläpp. Och det är en väldigt frusen kö som till slut kommer in i värmen.

Först ut, och innan alla kommit på plats, på scen är ett band som uppenbart inte är varken Dynazty, Raubtier eller Sabaton. På scen står Dawn of Silence, som från början känns som förbandens förband. Sångaren Patrick Johansson ger dock gärnet från början och gör sitt yttersta för att värma upp publiken, och den rätt utspridda publiken tvekar inte utan är med på noterna. Det står inte METAL på sångarens ben utan anledning.

Dynazty står näst på tur. De kliver på till hejarop, något som trevande håller sig kvar genom deras spelning. Bandets Sabaton-uppvärmning får dock bra respons, kanske mest på grund av att Sabatons namn nämns, och inte på grund av hopp-övningarna.

När Raubtier kliver på scen så höjs volymen och stämningen går nästan att ta på. Stämningen, som delvis innebär svettiga kroppar och alkohol-andedräkter, men även en energisk förväntan. Bandets sångare Pär Hulkoff låter sin djupa norrländska stämma fylla lokalen och det står klart att Raubtier är ikväll en huvudakt i sig. Efter att ha skapat allsång till Achtung Panzer så fortsätter bandet riva av en imponerande setlist där Dobermann och Kamphund är två av dem populäraste.

Sabaton kliver på efter att låten The Final Countdown av och med Europe spelats i högtalarna. Man märker hur trycket ökar när publiken sjunger med redan innan bandet klivit på scen. Publiken är som en solid vägg, det är packat ända från scenkanten ner till baren.

När bandet spelar Carolus Rex startar en allsång som jag tror hörs, och inte minst känns, i hela Norrköping. Därefter blandar bandet riktigt gamla låtar med de allra nyaste. Publikens händer är placerade i luften, även under delar av sångaren Joakim Brodéns mellansnack, som visar en vältalig och humoristisk framtoning. Hans energi möts med publikens i någon slags explosion av eufori och ”jävlar anamma”.

Den storslagna känslan, duracellkanin-tendenserna hos Jocke och en väldigt snygg ljusshow får själva scenen att framstå som ett krigsfält. Och Sabaton slaktar allt motstånd. Med bravur.